Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?
Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.
George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med ”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst.
Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.
Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.
I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet”.
Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.
Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten ibland blott en undanflykt?
Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet.
De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden:
Det finns saker
som omger våra liv, och ”att se dem
är att känna oss själva”.
Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.
Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan ”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.
Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den.
David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen
